FST5 visade nyligen den danska TV-serien ”Föreställningar”, i regi av Per Fly, ett sexdelat drama om relationerna mellan sex individer i ett teatersällskap. Jag har sällan sett en produktion som så fulländat har utnyttjat mediets möjligheter.
Handlingen utspelar sig under repetitionerna av en Shakespearepjäs. Regissören Marco finns i centrum för personernas engagemang. I varje avsnitt ses situationen ur en persons synvinkel: Marcos rival, älskarinnan, dottern, exfrun och teaterdirektören. I det sista avsnittet får man veta vad som rör sig, eller inte rör sig, i Marcos huvud.
Gradvis utvecklas bilden av skeendet, dels genom att pusslet kompletteras, dels genom att samma pusselbitar ter sig olika beroende på ur vems synvinkel de ses. Effekten har likheter med den i Akira Kurosawas klassiska film ”Rashomon”, men hos Fly blir den betydligt subtilare. Framställningen väcker tankar om det komplicerade samspelet mellan filmens metod, karaktärernas förståelse av skeendet och betraktarens uppfattning om det som utspelar sig, något som antyds av seriens flertydiga titel.
FST5 är att gratulera till inköpet. De som missade serien har en chans att se den i Sveriges TV1 med början 29.10.
Monday, October 29, 2007
Sunday, October 28, 2007
Justice, Georgia style?
21-year-old Genarlow Wilson was released from a Georgia prison last Friday, after spending two years behind bars. He had originally been sentenced as a sex offender to 10 years in prison. What was his felony? During a party, at the age of 17, he had practised oral sex with a 15-year-old girl. Since the girl was below the age for consensual sex, his act came under a law that required a mandatory 10 year sentence without the possibility of parole; a law that is designed for sexual predators who abuse small children. Wilson was convicted of “aggravated child molestation”.
So far, this is simply a story about a bizarre piece of legislation. What makes it interesting, however, is the fact that the law under which Wilson was sentenced is not even in force. Because the case had attracted widespread attention, the Georgia legislature had come to realize that it was grotesque to equate consensual sex between teenagers with child molestation. And so the laws were changed. An action such as Wilson’s now came under the heading of a misdemeanour, punishable by a lighter sentence. However, the legislature decided that the new law was not to be applied retroactively. So after all Wilson’s sentence was upheld.
It was, however, finally lifted because it was considered to constitute “cruel and unusual punishment”, and thus prohibited by the U.S. constitution.
I had always believed that the principle excluding retroactive punishment applied asymmetrically. You cannot be punished for an action that was not prohibited by law when it was committed. The idea, I thought, was that if even the legislators had not thought to penalize an action, one could not expect citizens to understand that the action was not permissible. On the other hand, I thought, if an action was punishable under a certain heading at the time it was committed, but the law was later abolished, one could no longer be sentenced under the earlier law, and the sentences of those currently in prison would be lifted. The idea, it seemed, was that once it is decided that it is cruel or pointless to impose a punishment for a certain type of action, then that should apply equally to actions performed while the law was still on the books.
I had assumed that the authority of the penal code ultimately derives from its making sense as an expression of the shared concerns of the members of a community. However, if it is held that actions can be punished in accordance with a law that is no longer in force, that means that one has abandoned this view of the law. The legal system is then regarded as a power game, in which the basis of obedience is nothing but the citizens’ fear of the naked force of the state.
(Quiz: try to guess Mr. Wilson’s skin colour.)
So far, this is simply a story about a bizarre piece of legislation. What makes it interesting, however, is the fact that the law under which Wilson was sentenced is not even in force. Because the case had attracted widespread attention, the Georgia legislature had come to realize that it was grotesque to equate consensual sex between teenagers with child molestation. And so the laws were changed. An action such as Wilson’s now came under the heading of a misdemeanour, punishable by a lighter sentence. However, the legislature decided that the new law was not to be applied retroactively. So after all Wilson’s sentence was upheld.
It was, however, finally lifted because it was considered to constitute “cruel and unusual punishment”, and thus prohibited by the U.S. constitution.
I had always believed that the principle excluding retroactive punishment applied asymmetrically. You cannot be punished for an action that was not prohibited by law when it was committed. The idea, I thought, was that if even the legislators had not thought to penalize an action, one could not expect citizens to understand that the action was not permissible. On the other hand, I thought, if an action was punishable under a certain heading at the time it was committed, but the law was later abolished, one could no longer be sentenced under the earlier law, and the sentences of those currently in prison would be lifted. The idea, it seemed, was that once it is decided that it is cruel or pointless to impose a punishment for a certain type of action, then that should apply equally to actions performed while the law was still on the books.
I had assumed that the authority of the penal code ultimately derives from its making sense as an expression of the shared concerns of the members of a community. However, if it is held that actions can be punished in accordance with a law that is no longer in force, that means that one has abandoned this view of the law. The legal system is then regarded as a power game, in which the basis of obedience is nothing but the citizens’ fear of the naked force of the state.
(Quiz: try to guess Mr. Wilson’s skin colour.)
Thursday, October 18, 2007
Vanhanen och Hemliga Klubben
I HBL 8.10 och 9.10.07 kunde vi läsa om den s.k. onsdagsklubben, en sammanslutning för höjdare inom vårt lands politik, förvaltning och näringsliv som fungerat sedan 1942. Klubben träffas en onsdag varje månad.
Klubbens existens var tydligen obekant inte bara för den stora allmänheten, utan också för journalister och forskare.
Ens första tanke är att det här måste vara ett värdefullt organ. En grupp experter och beslutsfattare på centrala samhällsområden som i all välmening träffas och utbyter synpunkter om läget i republiken. Vad kan vara naturligare än det? Sedan reagerar man på att inga kvinnor tillåts vara med. Ordföranden Johannes Koroma medger att det är dumt, men förklarar det med att man hyllar gamla principer (principen att vara dum?).
(Kvinnor är inte de enda som utesluts. Klubben har inga representanter för universiteten eller för kyrkan – jag förmodar att Christoffer Taxell inte i första hand deltar som representant för Åbo Akademi. Har de inte ansetts mäktiga nog? Eller har de hållit sig för goda?)
Men ju mer man tänker på saken, desto mera slås man av det betänkliga i arrangemanget, vare sig med eller utan kvinnor. Detta är vad som sker: några individer i statsledningen, börjande med statsministern och andra regeringsmedlemmar (för närvarande ändå bara Väyrynen) tillhör en hemlig organisation med avgränsat medlemsskap och regelbundna sammankomster. Om man inte reagerar på detta måste man ha dåliga demokratiantenner.
Det är inte Opus Dei precis, men i en sådan här sammanslutning uppstår det ofrånkomligen psykologiska bindningar, även om Vanhanen säkert skulle förneka det och kanske inte själv förstår det. Formellt, enligt grundlagen, ska hans regering åtnjuta riksdagens förtroende. Men för honom kan det vara mera angeläget att visa sig värd onsdagsklubbens förtroende.
Existensen av en klubb där rikets öden uttolkas bakom lyckta dörrar bidrar till att skapa en konspiratorisk syn på politiken: en bild av att landets politik bygger på andra överväganden än de som framförs i den offentliga debatten.
I en sådan här expertgrupp utkristalliseras det lätt en politiksyn där ekonomin definierar landets intresse. Nationen ses som en skuta som ska styras mot vissa givna mål. Folkviljan blir i det här perspektivet snarast ett störande element. Demokratin blir i värsta fall en sentimental illusion. (Det är inte svårt att gissa vilken syn man har på vårdkonflikten inom onsdagsklubben.)
Klubben grundades under kriget, och under ett krig är nationen verkligen en skuta vars allt överskuggande mål är att rida ut stormen. Men hallå! Kriget tog slut för 63 år sedan. En nation i fredstid har inga yttre mål. Den är sitt eget mål, och ekonomin är bara ett av flera medel.
Thomas Hobbes (engelsk filosof på 1600-talet som betraktade enväldet som den enda rimliga styrelseformen) ansåg att monarken skulle hålla sina rådslag i hemlighet. Inga debatter fick synas utåt. Onsdagsklubben skulle ha fallit honom i smaken.
Att klubben har kunnat förbli okänd visar att hemlighållandet har varit aktivt och systematiskt. Det betyder också att klubbens karaktär kommer att förändras nu när dess existens har blivit allmänt känd. (Även om det tills vidare förefaller som om nyheten knappt noterats i finskspråkiga medier.)
***
En sådan här hemlig diskussionsklubb medför inte bara ett demokratiunderskott, utan också ett intelligensunderskott. Medlemmarna är intelligenta personer som var för sig skulle kunna bidra med viktiga synpunkter i samhällsdebatten. Nu sitter de i stället i sin klubb och når ett hemligt samförstånd om rikets angelägenheter. Deras olika insikter neutraliserar varandra.
Klubbens existens var tydligen obekant inte bara för den stora allmänheten, utan också för journalister och forskare.
Ens första tanke är att det här måste vara ett värdefullt organ. En grupp experter och beslutsfattare på centrala samhällsområden som i all välmening träffas och utbyter synpunkter om läget i republiken. Vad kan vara naturligare än det? Sedan reagerar man på att inga kvinnor tillåts vara med. Ordföranden Johannes Koroma medger att det är dumt, men förklarar det med att man hyllar gamla principer (principen att vara dum?).
(Kvinnor är inte de enda som utesluts. Klubben har inga representanter för universiteten eller för kyrkan – jag förmodar att Christoffer Taxell inte i första hand deltar som representant för Åbo Akademi. Har de inte ansetts mäktiga nog? Eller har de hållit sig för goda?)
Men ju mer man tänker på saken, desto mera slås man av det betänkliga i arrangemanget, vare sig med eller utan kvinnor. Detta är vad som sker: några individer i statsledningen, börjande med statsministern och andra regeringsmedlemmar (för närvarande ändå bara Väyrynen) tillhör en hemlig organisation med avgränsat medlemsskap och regelbundna sammankomster. Om man inte reagerar på detta måste man ha dåliga demokratiantenner.
Det är inte Opus Dei precis, men i en sådan här sammanslutning uppstår det ofrånkomligen psykologiska bindningar, även om Vanhanen säkert skulle förneka det och kanske inte själv förstår det. Formellt, enligt grundlagen, ska hans regering åtnjuta riksdagens förtroende. Men för honom kan det vara mera angeläget att visa sig värd onsdagsklubbens förtroende.
Existensen av en klubb där rikets öden uttolkas bakom lyckta dörrar bidrar till att skapa en konspiratorisk syn på politiken: en bild av att landets politik bygger på andra överväganden än de som framförs i den offentliga debatten.
I en sådan här expertgrupp utkristalliseras det lätt en politiksyn där ekonomin definierar landets intresse. Nationen ses som en skuta som ska styras mot vissa givna mål. Folkviljan blir i det här perspektivet snarast ett störande element. Demokratin blir i värsta fall en sentimental illusion. (Det är inte svårt att gissa vilken syn man har på vårdkonflikten inom onsdagsklubben.)
Klubben grundades under kriget, och under ett krig är nationen verkligen en skuta vars allt överskuggande mål är att rida ut stormen. Men hallå! Kriget tog slut för 63 år sedan. En nation i fredstid har inga yttre mål. Den är sitt eget mål, och ekonomin är bara ett av flera medel.
Thomas Hobbes (engelsk filosof på 1600-talet som betraktade enväldet som den enda rimliga styrelseformen) ansåg att monarken skulle hålla sina rådslag i hemlighet. Inga debatter fick synas utåt. Onsdagsklubben skulle ha fallit honom i smaken.
Att klubben har kunnat förbli okänd visar att hemlighållandet har varit aktivt och systematiskt. Det betyder också att klubbens karaktär kommer att förändras nu när dess existens har blivit allmänt känd. (Även om det tills vidare förefaller som om nyheten knappt noterats i finskspråkiga medier.)
***
En sådan här hemlig diskussionsklubb medför inte bara ett demokratiunderskott, utan också ett intelligensunderskott. Medlemmarna är intelligenta personer som var för sig skulle kunna bidra med viktiga synpunkter i samhällsdebatten. Nu sitter de i stället i sin klubb och når ett hemligt samförstånd om rikets angelägenheter. Deras olika insikter neutraliserar varandra.
Thursday, October 11, 2007
Två PS om vårdarlönerna
Det har hävdats att vårdarlönerna måste höjas därför att samlingspartiet har lovat det. Men det är inte ett argument i sig. Vi vill inte att partierna ska hålla dåliga vallöften. Lönerna måste höjas för att de helt enkelt är för låga.
Om det dessutom visar sig att samlingspartiet har svikit ett löfte, så är detta en affär mellan partiet och dess väljare.
***
Kommunernas representanter förefaller avvisa vårdarnas lönekrav, med hänvisning till att kommunernas ekonomier inte klarar av dem. Men det är svårt att förstå varför de tar ställning mot vårdarna, i stället för att förena sig med dem i kravet på att statsmakten ska skjuta till de behövliga medlen.
Regeringen lär hålla inne med pengarna för att man hellre vill avkorta statsskulden. Snart är vi kanske skuldfria – och har den sämsta sjukvården i EU. Det här för tanken till Ceausescu: det sägs att han körde Rumänien i sank därför att han lät avkortningen av statsskulden gå före allt annat.
Om det dessutom visar sig att samlingspartiet har svikit ett löfte, så är detta en affär mellan partiet och dess väljare.
***
Kommunernas representanter förefaller avvisa vårdarnas lönekrav, med hänvisning till att kommunernas ekonomier inte klarar av dem. Men det är svårt att förstå varför de tar ställning mot vårdarna, i stället för att förena sig med dem i kravet på att statsmakten ska skjuta till de behövliga medlen.
Regeringen lär hålla inne med pengarna för att man hellre vill avkorta statsskulden. Snart är vi kanske skuldfria – och har den sämsta sjukvården i EU. Det här för tanken till Ceausescu: det sägs att han körde Rumänien i sank därför att han lät avkortningen av statsskulden gå före allt annat.
Monday, October 1, 2007
Sjukvårdarnas löner och Baumoleffekten
I den pågående debatten om sjukvårdarnas löner ingår det två moment som av någon anledning inte alltid skiljs åt. Det ena momentet gäller rättvisa – vårdarnas anspråk på att få en lön som motsvarar deras utbildning och arbetets svårighetsgrad. Det andra momentet gäller landets hälsovård – behovet av en lönesättning som säkerställer att vårdsektorn ska kunna locka kompetent personal.
Det är uppenbart att lönerna är för låga i båda avseendena. Men genom att betona det första momentet reducerar man frågan till något som i första hand verkar beröra bara vårdarna själva (som om inte frågan om rättvisa berörde oss alla). Härigenom förtränger man insikten att de allra flesta av oss i något skede kommer att bli beroende av sjukvårdens tjänster. Också kommunalpampar och pappersarbetare kan bli sjuka en dag.
Ur den synvinkeln blir det absurt att sjukvårdarna ska uppoffra sig – gå i strejk – i en fråga som angår oss alla. Egentligen borde alla andra strejka för att få upp vårdarlönerna – men så fungerar ju inte arbetsmarknaden.
Det paradoxala är att sjukvårdsstrejker är ineffektiva därför att vårdarnas arbete är alltför viktigt: det är så många uppgifter måste undantas från strejken. Dessutom leder de till att arbetsgivarna sparar in lönekostnader, det blir ingen ekonomisk förlust för dem. Effektivast är strejker inom den privata sektorn, t.ex. inom pappersindustrin: uppgifterna är inte så vitala, men däremot börjar strejken omedelbart bita på arbetsgivarnas vinstmarginal.
******
Det kan förefalla paradoxalt att ju mera ekonomin växer, desto knappare blir sjukvårdens resurser. Denna knapphet drabbar f.ö. inte bara sjukvården, utan också undervisning och forskning vid skolor och universitet, kultur, kommunalförvaltning, rentav ”tunga” förvaltningsgrenar som statsjärnvägarna, polisen och försvaret.
Ju rikare vi blir desto mindre har vi råd med. Men enligt vad den amerikanske ekonomen William Baumol påpekade redan på 1960-talet är det här inte någon paradox: det är just för att ekonomin växer som servicesektorn måste krympa. Det här kallas Baumoleffekten eller Baumols kostnadssjuka.
Poängen är, om jag har förstått saken rätt, den här: det som driver fram den ekonomiska tillväxten är att produktiviteten växer inom vissa centrala sektorer av näringslivet: industri, transport. Företagen kan betala ut högre löner, vilket i sin tur leder till att den allmänna kostnadsnivån stiger. Inom andra sektorer stiger produktiviteten däremot inte, eller på sin höjd marginellt.
Baumols exempel är en grupp som spelar en stråkkvartett av Beethoven. Det tar lika många musiker lika lång tid att spela verket idag som det tog för 200 år sedan. (Eventuellt är strängarna idag gjorda av ett starkare material, så de behöver inte bytas ut lika ofta – så vinner man kanske några minuter per år.) Men om musikerna ska kunna hänga med i den allmänna kostnadsutvecklingen så måste också deras löner höjas. Så: ju mera ekonomin expanderar, desto mera kostar en Beethovenkvartett.
Något liknande gäller undervisning, sjukvård mm. Det betyder inte att de här yrkena är ”sämre” i någon mening, strängt taget innebär det att begreppet produktivitet inte har någon tillämpning på dem. Vill man spara in på lönekostnaderna får man i stället lov att sänka på kvaliteten: större klasser, mindre tid per patient, längre avstånd till polisen och till BB, sammanslagna kommuner.
Det är som att försöka töja på sig när vattnet stiger. Det fungerar en tid, men till slut drunknar man ohjälpligt. Den enda utvägen är att finna nya metoder för lönebildningen. (Är medborgarlön en utväg?)
I varje fall skulle det viktigt att vara medveten om problemet. Det verkar som om Baumoleffekten var okänd för de flesta av dem som deltar i samhällsdebatten. Antti Herlin, styrelseordföranden för arbetsgivarlobbyn Finlands näringsliv, har däremot lyft katten på bordet, och sagt att sjukvårdarnas löner inte kan stiga eftersom deras produktivitet inte har vuxit. Följer vi Herlins princip så får vi snart avstå från sjukvårdare helt och hållet.
Det är uppenbart att lönerna är för låga i båda avseendena. Men genom att betona det första momentet reducerar man frågan till något som i första hand verkar beröra bara vårdarna själva (som om inte frågan om rättvisa berörde oss alla). Härigenom förtränger man insikten att de allra flesta av oss i något skede kommer att bli beroende av sjukvårdens tjänster. Också kommunalpampar och pappersarbetare kan bli sjuka en dag.
Ur den synvinkeln blir det absurt att sjukvårdarna ska uppoffra sig – gå i strejk – i en fråga som angår oss alla. Egentligen borde alla andra strejka för att få upp vårdarlönerna – men så fungerar ju inte arbetsmarknaden.
Det paradoxala är att sjukvårdsstrejker är ineffektiva därför att vårdarnas arbete är alltför viktigt: det är så många uppgifter måste undantas från strejken. Dessutom leder de till att arbetsgivarna sparar in lönekostnader, det blir ingen ekonomisk förlust för dem. Effektivast är strejker inom den privata sektorn, t.ex. inom pappersindustrin: uppgifterna är inte så vitala, men däremot börjar strejken omedelbart bita på arbetsgivarnas vinstmarginal.
******
Det kan förefalla paradoxalt att ju mera ekonomin växer, desto knappare blir sjukvårdens resurser. Denna knapphet drabbar f.ö. inte bara sjukvården, utan också undervisning och forskning vid skolor och universitet, kultur, kommunalförvaltning, rentav ”tunga” förvaltningsgrenar som statsjärnvägarna, polisen och försvaret.
Ju rikare vi blir desto mindre har vi råd med. Men enligt vad den amerikanske ekonomen William Baumol påpekade redan på 1960-talet är det här inte någon paradox: det är just för att ekonomin växer som servicesektorn måste krympa. Det här kallas Baumoleffekten eller Baumols kostnadssjuka.
Poängen är, om jag har förstått saken rätt, den här: det som driver fram den ekonomiska tillväxten är att produktiviteten växer inom vissa centrala sektorer av näringslivet: industri, transport. Företagen kan betala ut högre löner, vilket i sin tur leder till att den allmänna kostnadsnivån stiger. Inom andra sektorer stiger produktiviteten däremot inte, eller på sin höjd marginellt.
Baumols exempel är en grupp som spelar en stråkkvartett av Beethoven. Det tar lika många musiker lika lång tid att spela verket idag som det tog för 200 år sedan. (Eventuellt är strängarna idag gjorda av ett starkare material, så de behöver inte bytas ut lika ofta – så vinner man kanske några minuter per år.) Men om musikerna ska kunna hänga med i den allmänna kostnadsutvecklingen så måste också deras löner höjas. Så: ju mera ekonomin expanderar, desto mera kostar en Beethovenkvartett.
Något liknande gäller undervisning, sjukvård mm. Det betyder inte att de här yrkena är ”sämre” i någon mening, strängt taget innebär det att begreppet produktivitet inte har någon tillämpning på dem. Vill man spara in på lönekostnaderna får man i stället lov att sänka på kvaliteten: större klasser, mindre tid per patient, längre avstånd till polisen och till BB, sammanslagna kommuner.
Det är som att försöka töja på sig när vattnet stiger. Det fungerar en tid, men till slut drunknar man ohjälpligt. Den enda utvägen är att finna nya metoder för lönebildningen. (Är medborgarlön en utväg?)
I varje fall skulle det viktigt att vara medveten om problemet. Det verkar som om Baumoleffekten var okänd för de flesta av dem som deltar i samhällsdebatten. Antti Herlin, styrelseordföranden för arbetsgivarlobbyn Finlands näringsliv, har däremot lyft katten på bordet, och sagt att sjukvårdarnas löner inte kan stiga eftersom deras produktivitet inte har vuxit. Följer vi Herlins princip så får vi snart avstå från sjukvårdare helt och hållet.
Skrämmande reklam?
En reklam för tv-serien Dexter har prickats av reklametiska rådet i Finland. I reklamen ser man seriemördaren Dexter koka ett människohuvud. (Se http://www.marmai.fi/doc.te?f_id=1235315&s=k)
I synnerhet barn kan uppleva reklamen som skrämmande, heter det i motiveringen.
Eller annorlunda uttryckt: ”Ni vet ju hur det är med barn, de förstår inte så mycket. De kan t.ex. tycka att det är skrämmande med någon som kokar ett människohuvud.”
(Jfr bloggen för 29.8-07.)
I synnerhet barn kan uppleva reklamen som skrämmande, heter det i motiveringen.
Eller annorlunda uttryckt: ”Ni vet ju hur det är med barn, de förstår inte så mycket. De kan t.ex. tycka att det är skrämmande med någon som kokar ett människohuvud.”
(Jfr bloggen för 29.8-07.)
Subscribe to:
Posts (Atom)